Afrikas stora beroende av importerade gödselmedel testas när konflikter som involverar Iran stör globala leveranskedjor, med omedelbara konsekvenser för livsmedelssystem över hela kontinenten. Ungefär 80 % av gödselmedlen som används i Afrika söder om -Sahara kommer från utlandet, inklusive viktiga insatsvaror som urea från producenter i viken. Iran, en av världens största exportörer av urea, har sett exporten begränsad, samtidigt som produktionen i Qatar också har minskat efter skador på gasinfrastrukturen. Samtidigt har sjötrafiken genom Hormuzsundet minskat kraftigt, vilket begränsar utgående transporter från regionen.
Störningen leder redan till högre gödselmedelspriser, vilket ökar trycket på jordbrukssystem som förblir sårbara för externa chocker. Länder som Nigeria, Ghana, Kenya och Tanzania är beroende av import från Gulfstaterna, medan andra som Marocko och Sydafrika är beroende av dessa insatsvaror för inhemsk gödselproduktion och åter-export. Tidigare störningar under covid-19-pandemin och Ryssland-Ukraina-kriget ledde till att bönder minskade användningen av gödselmedel, vilket resulterade i lägre avkastning och inkomstmönster som riskerar att upprepas under rådande förhållanden.
Forskare och beslutsfattare betonar alltmer strukturella anpassningar för att minska beroendet av importerade insatsvaror och samtidigt förbättra näringsresultaten. Föreslagna åtgärder inkluderar utökad produktion av baljväxter, frukt och grönsaker, antagande av skogsbruksmetoder och skalning av bioberikade grödor som järn-rika bönor och vitamin A-förbättrad sötpotatis. Förbättringar av lagring, matberikning och näringsutbildning ses också som avgörande för att stärka motståndskraften. Samtidigt kan framväxande teknologier-som sensor-baserade "reporterplanter" som utvecklas vid Cornell University-hjälpa bönder att optimera användningen av gödselmedel genom att tillhandahålla realtidsdata om marknäringsnivåer.
Resultaten tyder på att ett samordnat paket av insatser, som kombinerar jordbruksdiversifiering, sociala skyddsprogram och innovation, kommer att vara nödvändigt för att mildra effekterna av långvariga försörjningsstörningar. Utan sådana åtgärder riskerar stigande insatskostnader och begränsad tillgång till gödselmedel att ytterligare undergräva livsmedelssäkerheten i sårbara regioner.
